inthemaking

Jag borde skriva något förargande nu. Som att man borde få ha sex med djur, speciellt små golden valpar. Men det ska jag inte. Jag är lite förargad men över vad vet jag inte. Kanske över att skolan snart är slut och att det där "snart" verkligen är en evighet. Eller att jag träffa farbror idag och han slog mig i ansiktet med sanningen om mig själv. Eller att jag behöver sömn.. sömn i stora lass. Men jag ska inte skriva något förargande. Inte idag.

Att jag inte klarar mig utan min kära  farbror är helt uppenbart. Nu när jag inte träffat honom på nästan tre veckor känns det som om huvudet är så fullt med tankar att dem kommer trycka ut min hjärna och lämna mig död på golvet. Men å andra sidan inleder jag fortfarande varje samtal med att säga "allt känns bra, så bra, så bra...". Men jag vet att han genomskådar mig och det slutar alltid med att vi konstatera betydelsen av att fortsätta vår relation. 

Mycket Nora Jones

Vad som en gång var ditt står skrivet i ett brev,

Alla mina kläder bär lukten av dina tårar.

1_Gia Caragni  2_Gia Caragni for Vogue

Igår såg jag en film om Gia Carangni (spelas av en ung Angelina Jolie) och filmen verkligen kändes ut i fingerspetsarna.
Gia Caragni föddes år 1960 i USA och är idag känd som en av de första och största amerikanska fotomodellerna. Dock har titeln om "den första supermodellen" delats ut till många så som Janice Dickensson och Cindy Crawford. Gia var verksam under 70- och 80-talet men hennes karriär förstördes när hon blev beroende av heroin och hon dog slutligen av HIV.

A-lagarna precis nedanför min balkong har lämnat sin altan, den sista biran skulle de dricka på vägen. Medans jag tecknade kunda jag höra deras berättelsen om senaste birka kryssningen. Kennet hade tydligen tömt hela baren. Men nu är det tyst och solen har försvunnit från loftgången. Jag rör mig inn och tänker på allt jag borde göra. Om två vecker funderar jag på att besöka min kusin i västerås, men ingen sprit! Jag är på detox!

När det börjas erbjuda kurser i shopping så finns det inte ett bättre uttryck för att beskriva mina känslor än "var är världen påväg"? Det kanske vore lätt att rycka på axlaran och avvisa allting med ett gott skratt, för visst är det skrattretande? Men jag kan inte, det går inte. Jag kan inte avvsia detta konkreta exempel på indoktrinering i konsumtion och patriarkat. För medan det är lätt att avissa det hela med ett gott skratt är det svårt att se det för vad det verkligen är. Denna kurs är ett bevis, tja snare ett smakprov, på det sex and the city inspirerade liv vårat samhälle vill få unga tjejer att stäva efter. Det som ska gälla är shopping, snygga kroppar och latte. Det är ett tydligt bevis på att hur folk vill att vi ska vara, och hur vi ska leva vårat liv. För det räcker inte med att vi möter denna förvrängda bild av människan i tv, på reklam och i tidningar, nu är ska vi även skolas i det. 

Okej nu är jag det, workingclass. I dag var första dagen på min lokala mataffär. Jag möttes av affischer med texter som  "kunden är inte ett problem, utan anledningen till att du arbetar" och obs lappar om falska sedlar. Jag lärde min att bananer är kod 107 och att lösviktsgodis 555. En flicka med sol i sitt namn upplös mig om hur man sköter en kassa. Jag är snart din perfekta kassörska; snäll, trevlig och hjärntvättad. Allt som fattas är ett par svarta byxor och en röd skjorta, sedan är jag complete.

Här jobbar kvinnor och män som hört det ständigt pipandet och plingandet från kassor i nästan 10 år, som plockat upp bananer (107) och ingefära (127) sedan de var i puberteten och som upplevt affischerna i arbetsrummet när de fortfarande hade klara färger. Men det finns många fina saker med jobbet, härlig kundkontakt och många trevliga människor samt, såklart, trevliga arbetskamerater och hyfsat schyssta löner.

Men väger de bra upp de dåliga... inte för mig. Jag trivs, det är lätt och jag lär mig lite, men jag växer inte som människa, jag känner inte att jag någon större nytta. Det jag lärt mig idag kan vilken annan tonåring lära sig på samma tid. Mitt arbete kan lätt ersättas av någon annna. Det jag gör är ingen som kräver kunskap och finness av någon hög grad.
Jobbet är temporärt så som min vistelse i detta land. De bra väger helt enkelt inte upp för det dåliga.

Kvällens bravader lämnade jag med inget mer än en sur lukt om fingrarna och öl i magen. Tanken på att behöva ta pendeln hem själv var inte lockande så jag vände på klacken, sade förväl och tåg blåa hem, Utanför porten började det regna och det var så skönt att jag var tvungen att stå där ett tag. Jag vet inte vad det var. Kanske ölen, eller begäret i inkorgen.

Jag nikokickade rejält igår. Det kom tillsammans med Nirvana vilket gjorde ruset ännu vackrare. Igår innan jag gick ville jag kyssas lite, vara lite nära, ligga på bröstet och lägga huvudet under hakan. När jag kom hem ville jag få lite fäste, inte oroa mig över att historien upprepar sig själv och sluta drömma om landet. Vad som hände där emellan är något mellan ett rus och verkligheten. Inte värt att beskriva.