inthemaking

I'm trying to open a beerbottle with a lighter. John sitting beside a bit tipsy.

Jag vet inte riktigt hur långt ner i helvetets avgrunder man kan sjunka men jag tror att jag är bra nära botten nu. Låt oss bara konstatera att saker och ting har skitit sig på alla möjliga plan och dimensioner. Jag är rädd att jag inte har något annat val än den där förbannade gröna fåtöljen. Igen. Mamma har rätt när hon säger att jag inte kan klara det här själv men jag känner mig så otroligt fatalt misslyckad. Men stunder som denna då man inte väntar på annat än svar; provsvar, svar på frågor, svar från expeditionen, svar från farbror, kanske det är bäst att försöka blicka framåt. Ansvar är frihet och jag vill så hemskt gärna känna mig fri.

En lektion idag, skippa frukosten och drog istället med pappa till Bakverket, "vårat" ställe. De hade inte frukost á la vegan så jag pressande i mig en vegetarian, försökte skippa osten men det var svårt. Det var jobbigt att märka gamla mönster titta fram igår. Visste att jag skulle träffa pappa och att vi säkert skulle äta massa, och eftersom att jag inte visste vad var det bäst "att förbereda sig" genom att äta mindre dagen innan. Det var/är idiotiskt, jag som hoppats och trott att jag tagit död på de jävla rösterna i huvudet. 

Jag rörde stjärnorna idag och de var så varma och mjuka.

I feel this constant urge to throw up. Just like there is something big and disgusting in my stomach that just needs to get out and everytime I eat I just feel this big fat ball in my stomach getting bigger and bigger and I feel sicker and sicker. And I have to do thing so I don't think so much but I can't. I can't play guitarr and I can't read. Why? Because I can't consentrate. Why? Because I can't stop thinking. Why? Because I feel this constant urge to throw up... 

- 10 FAVORITER:
färg: svart
mat: green organic mackor!
band: old blues, hard rock and heavy electronics.
film: många som fiskar i havet
Serie: upp till kamp, satc 
bok: ouuuffff, vredens druvor, madam bovary, främlingen bla
sport: löpning och brännboll
årstid: sommar
veckodag: fredag 
glassmak: romrussin, sprit plus glass lika med perfekt harmony

- 8 FÖR TILLFÄLLET:
humör: pigg
smak: vattenmelon yum
kläder: svarta jeans, black sabbath t 
bakgrund: gigantisk garderob
nagellack: nopp
tid: 21:14
omgivning: mitt rum
irritationsobjekt: fryser..!

- 4 HAR DU NÅGONSIN?
dejtat någon av dina bästa vänner: nej men jag är gift med min bästis rebecca för vi ska vara tillsammans tills vi blir gamla och grå
brutit mot lagen: det kan man nog konstatera
blivit arresterad: ja
varit med på TV: nej tack

- 2 VAL
kaffe eller te: kaffe i lass
vår eller höst: höst

Ska försöka igen, ta varje dag som en ny kamp. En kamp som jag ska vinna. 

Att dansa till klockan 7 på morgonen är som min mamma säger "något man någon gång måste göra". Jag ser det mer som "något man någon gång måste göra många gånger". Svartklubben hade tagit över en gammal industrilokal och människorna hade tagit över svartklubben. Vi dansade tills vi inte längre kände lukten av svett och tills ljuset från himmelen började strömma in från de små fönsterrutorna i taket. Tills människor försvann in i sin egen bubbla och tills ögonen som omringade oss var röda och stirriga. Sen lämnade vi ett kallt betonggolv, kåta män och syrebrist och begav oss hem tillsammans med de som skulle bege sig bort. 

Jag ska till doktorn. Doktorn för kroppen, inte den för sinnet. Farbror har inte hört av sig och jag vill inte att jag i desperation när terminen börjat ska behöva ringa honom. Kan inte andra ta tag i det. Jag vill bara behöva gå dit och spruta ut en massa ord. En massa ord som han kan göra till meningar som faktiskt förklarar min rådande sinnesstämning: förvirring, oro, glädje, illusionen av lycka. Men nu ska jag till doktorn för kroppen, dock också för att skapa lite självkänsla. För att må lite bättre i själen. 

Det känns ytterst tillfredsställande att få veta att jag ska få supa skallen av mig lite ikväll, att jag ska få bli bäng till klockan är 4 på morgonen då jag måste ta min förgiftade kropp hem. Det känns så ytterst tillfredsställande att veta att jag inte börjar jobba förrän klockan 17 imorgon, att jag kan rulla mig lite i min misär innan jag tvingas vara trevlig och dalta 3 meningar om och om igen. Det känns så ytterst tillfredsställande att det är sommar så att man slipper fryser i sina sönderslitna strumpbyxor i mörkret. Det känns så ytterst tillfredsställande att vara 18 år, så ytterst ytterst tillfredsställande att vara ung och dum. 

- Fan va du gottar dig!

Jag har känslan av att farbror kommer ge mig en mycket kritisk blick när jag säger att jag bestämt mig för att bli vegan. 

When the watch suddently shows 17:00 in the afternoon you start wondering what happened between now and 5:00 in the morning when you came home. When your head was spinning and your heart pounding. What happened before that? On the buss? With the guy? With the ray-ban boy with striped t-shirt and a party in his pocket? With the guy that busted his eyebrow? You start wondering what is happening now. Is the house crashed? Who many have regrets? How many can't find their underwear or shoes?