inthemaking

Jag vet inte riktigt hur långt ner i helvetets avgrunder man kan sjunka men jag tror att jag är bra nära botten nu. Låt oss bara konstatera att saker och ting har skitit sig på alla möjliga plan och dimensioner. Jag är rädd att jag inte har något annat val än den där förbannade gröna fåtöljen. Igen. Mamma har rätt när hon säger att jag inte kan klara det här själv men jag känner mig så otroligt fatalt misslyckad. Men stunder som denna då man inte väntar på annat än svar; provsvar, svar på frågor, svar från expeditionen, svar från farbror, kanske det är bäst att försöka blicka framåt. Ansvar är frihet och jag vill så hemskt gärna känna mig fri.