As
1_ Adriana Lima as Amy Winehouse
På riktigt, fri
Det är något som svajar förbi i luften, studen då jag vänder mig om. En fladdrande bild, ett minne- som rymt från mitt huvud och börjat sin fria bana runt jorden. Kommer det återvända? Troligen inte. Kommer det dö ut? Troligen inte.
Det är mitt minne om det perfekta, det fläckfria, det orörda som lämnat min hjärnhinna. Det försvinner för det existerar inte. Inte på riktigt. Inte det perfekta. Vänt upp och ner är det inte minnet som nu svävar fritt, utan jag.
Det är mitt minne om det perfekta, det fläckfria, det orörda som lämnat min hjärnhinna. Det försvinner för det existerar inte. Inte på riktigt. Inte det perfekta. Vänt upp och ner är det inte minnet som nu svävar fritt, utan jag.
Den är här
När våren kommer sänker Stockholm pulsen. Marken vibrerar inte längre av stressande fotsteg, stadens intensiva hjärtklappning dämpas. Människor ser för första gången på länge upp mot himmlen: blå. Människor lever nu, ett tag, lever som om solen skulle slokna imorgon och träden skulle slänga av sig sina löv i protest. Våen är här, vacker och skör. Staden är stadsborna, stadsborna är staden, den ena lever av den andra. Och nu när Stockholm tar djupa andetag, tar dess invånare också chansen att ta upp lite rent syre.
SSTTJIÄLRLNEBLOM
-Vad tänker du på? frågade hon.
-På ingenting...
-Alltså på något som jag inte får veta?
-Jag tänker på något som kan komma en gång. Men det som ännu inte är, är ju ingenting.
-På ingenting...
-Alltså på något som jag inte får veta?
-Jag tänker på något som kan komma en gång. Men det som ännu inte är, är ju ingenting.
Revolutionary beauty
1_Leon Trotsky 2_Simone de Beauvoir 3_Ernesto Guevara
För någon annan
Jag har aldrig riktigt kysst en tjej, tänkte hon medan hon såg tungorna dansa i munnarna framför henne. Aldrig riktigt, på riktigt. Bara mött torra läppar, aldrig dansat med tungan. Det var en sådan kväll då allt var roligt på ett nytt sätt. Då alla inte satt och gömde sig i sin egenhet. Det nya vara att alla bjöd på sig själva. Det är konstigt tänkte hon senare, att allt utspelade sig med lamporna tända i en lokal utan sprit. Och inte i en lägenhet med fylla och ständigt sökande efter alkohol. Men hon hade lovat att om någon frågade varför de gjorde vad de gjorde med lamporna tända så skulle hon saga att det var för att alla var packade som svin. Det skulle tydligen radera obekväma blickar.
Det handlar om att låta det svida lite.
Jag vet inte om det var planytan eller siktet mot sjärnorna, eller glassen, eller natten. Men jag var lätt och mitt emellan känslan av att vara jordnära och svävandes. Mina ben ville dansa och mitt huvud ville tömmas på all luft som igår existerade i den. Det var inte glassen, eller natten eller planytan, det var sjärnorna och illusionen av att jag var så nära.
Wash up your face.
1_Benicio del Torro
2_Benicio del Torro in IRL
2_Benicio del Torro in IRL
Hiroshima Nagasaki
Det är grejjen med saknad va. Att den liksom bara smyger sig på. Du kan nästan känna hur den kommer närmare men du är ändå oberädd när den väl hugger. Och det värsta är att den är som en kärnvapenexplotion för efter att den väl exploderat finns det radioaktiva avfaller kvar. Kanske inte i tusen år, men bra jävla länge.
Before all that
Janice Dickenson_ Vogue May 1979
A star that shines even on a blue sky
It takes two to tango
Dina fingrar luktar apelsin när du drar dom över min mun.
Din kropp är varm när den är över min
Jag får gömma mina fingrar mellan dina revben
Du tror mig inte när jag säger att det är dig jag älskar
Kärlek det är vad som krävs för att du ska resa dig upp och gå.
Jag viskar orden i din nacke
Jag älskar dig
För i slutändan smittar tårar mer än skratt.
Din kropp är varm när den är över min
Jag får gömma mina fingrar mellan dina revben
Du tror mig inte när jag säger att det är dig jag älskar
Kärlek det är vad som krävs för att du ska resa dig upp och gå.
Jag viskar orden i din nacke
Jag älskar dig
För i slutändan smittar tårar mer än skratt.
S(akna)ent
Det är inte försent att säga:
"Jag saknar dig"
Men det är förssent att tro
att de orden,
är det som krävs
för att förtjäna din vänskap.
"Jag saknar dig"
Men det är förssent att tro
att de orden,
är det som krävs
för att förtjäna din vänskap.
På knapp
Jag vet inte om det bara är jag, men den här reklamen är så otroligt komisk!
"This is the real Land of opportunities!"
Jag stod och försökte gnugga bort spray från en portdörr igår/idag morse. Sprayen gick bort men jag har blivit sjuk. Snacka om att killen som gjorde det var en party pooper. Så nu är det strålande väder och jag sitter inne med ont i halsen, skrivandes till det öronbedövande ljudet av en slipmaskin.
Amsterdam var allt jag drömt om och lite till. Gamla stan möter Venedig möter Malmö. Gamla hus med fantastiska fönster och dekorer, slingrande kanaler och moderna byggnader. Inga bilar, bara cyklar. Bland människor ena sekunden för att sedan vara ensam på en bakgata. Varm asfalt, varm luft, varma kroppar. Jag ska dit igen för att se mer av staden, jag har bara fått en liten aptitretare men jag vill redan sluka hela kakan.
I stand here corrected
Jag tänkte på dig när jag var där. Det var din stad. Den bar lukten som bar minnen, husen som bar drömmar, vämen som bar längtan. Den hade allt. Till och med folket som bar styrkan att kunna glömma mig.
22:46
Jag sitter i köket och det är mörkt utanför. Mitt rum är slipat och spacklat och ser för jävligt ut. Om två dagar åker jag till Amsterdam. Min första resa helt själv. Och nu, när saker och ting börjar arta sig. När jag är glad och lycklig, när jag är trygg, kan jag inte undgå att ställa mig frågan: vad var det som gick snett?
Trots veckor sittandes i en bekväm stol kan jag inte komma på det. Jag vacklar fram och tillbaka bland röriga minnen och försöker minnas mina känslor. Försöker tvinga fram dem. Jag pratar om min familj, mitt förflutna men ingenstans kan jag finna det. Den händelse, stunden, minnet, upplevelsen som fick mig att balla ur så totalt. Är det bara mig det är fel på?
Det är sorgligt ibland när jag tänker på det. Jag har inga traumatiska barndomsminnen och inga destruktiva relationener. Den ända destruktiva relation jag någonsin haft är den med mig själv. Eller ska man säga var... eller är? Har mina största problem faktiskt varit skapade av mig, och mig själv ensam. Och om det nu är så, om det nu bara är jag då är det ju logiskt att ingen mer än jag kan ändra på det. Eller rättare sagt finna svaret till varför allt gick så fel.
Det borde kännas befriand och skönt att mitt öde ligger i mina egna händer men det gör det inte. Det känns bara fel, det ger mig skulden. Skulden för hur jag varit mot honom och mot andra som älskar mig. Skulden för vad jag gjort mot mig själv. Och om det nu är bara jag, och om svaret till min fråga om hur allt gick så fel bara finns inom mig, hur f a n finner jag det då?
Jag är 17 år, snart 18, och känner inte att jag känner mig själv alls, inte det minsta, nada! Jag är ibland till och med en främling i mina egna ögon. Och hur kommer det sig att jag kan känna sådan lycka och glädje men samtidigt... Dagar som denna när allt är mörkt och stilla kommer samma känsla alltid tillbaka. Den känslan som säger mig att någonstans långt inne är allting inte riktigt rätt.
my crush
I'll do him anywhere anytime
När lokalsinnet sviker
jag följde efter min skugga
och nu hittar jag inte hem igen
men min vilsna själ
söker sig alltid till dig.
Jag säger vad ingen vet för att öka oddsen till frihet.
Jag vet att jag är chanlös när det kommer till dig.
Jag vet att jag inte är mer än en blodig stek och världen en sommaräng.
Jag vet att jag inte har vassa argument att hugga med.
Inga varma armar eller fläckfrihet.
Jag vet att jag är världens hemlighet,
en kub med alla färger fel. .
Jag kan inte förstärka din komplicitet.
Jag kan bara ta djupa andetag, varje gång du tror du vet.
