inthemaking

Trots veckor sittandes i en bekväm stol kan jag inte komma på det. Jag vacklar fram och tillbaka bland röriga minnen och försöker minnas mina känslor. Försöker tvinga fram dem. Jag pratar om min familj, mitt förflutna men ingenstans kan jag finna det. Den händelse, stunden, minnet, upplevelsen som fick mig att balla ur så totalt. Är det bara mig det är fel på? 

Det är sorgligt ibland när jag tänker på det. Jag har inga traumatiska barndomsminnen och inga destruktiva relationener. Den ända destruktiva relation jag någonsin haft är den med mig själv. Eller ska man säga var... eller är? Har mina största problem faktiskt varit skapade av mig, och mig själv ensam. Och om det nu är så, om det nu bara är jag då är det ju logiskt att ingen mer än jag kan ändra på det. Eller rättare sagt finna svaret till varför allt gick så fel.

 

Det borde kännas befriand och skönt att mitt öde ligger i mina egna händer men det gör det inte. Det känns bara fel, det ger mig skulden. Skulden för hur jag varit mot honom och mot andra som älskar mig. Skulden för vad jag gjort mot mig själv. Och om det nu är bara jag, och om svaret till min fråga om hur allt gick så fel bara finns inom mig, hur f a n finner jag det då?

Jag är 17 år, snart 18, och känner inte att jag känner mig själv alls, inte det minsta, nada! Jag är ibland till och med en främling i mina egna ögon. Och hur kommer det sig att jag kan känna sådan lycka och glädje men samtidigt... Dagar som denna när allt är mörkt och stilla kommer samma känsla alltid tillbaka. Den känslan som säger mig att någonstans långt inne är allting inte riktigt rätt.