inthemaking

Today on the subway I sat down in front of a father and his doughter. He was about 50 years old with a funny beard and a tired look and his doughter was in my age with her feet on the seat in front of her and her mobile phone in her hand. When I sat down with them they started comment my big black Dr.Martens in spanish not knowning that I speak the language myself. I sat there while they were talking about me, and once it didn't pass their mind that I acually was listening. After commenting my shoes for a while they started talking about normal thing, secrets and family issues you just talk about when nobody is around. And in their world nobody was around just me, a wierd girl with big shoes. 

Hi dear friends!

I have got absurdly much inspiration from Patti Smith these latest days. She is like the coolest mom you could ever have (besides mine of course), imagine that sexy shinny chick vs. the godess of music. Everything about her has just light up my days, music style and appearance. Creds to her!

Jag förvann idag tillsammans med Patti Smith på tunnelbanan. Tjejen som satt där och guppade hela vägen från T-centralen till Rissne var bara ett tomt skal. Tankarna var på helt andra ställen. Min blick blev helt dimmig och jag hamnade som i en trans. Detta händer ganska ofta och jag har inget emot det, när saker är riktigt jobbiga brukar jag tvinga fram transen. Sätter på en platta, höjer volymen och låter mina tankar blandas med musiken.
Eftersom jag troligen har fått universums skönaste schema hade jag bara två lektioner idag, miljöpolitik och svenska. På miljöpolitiken har jag äntligen en vapenbroder att dela mina revolutionära ideer med. vilket verkligen är befriande då folk börjar prata om att de riktigt stora skillnaderna som måste ske är mer KRAV-märkt mat och ekologisk mjölk. Svenskan fortflöt också utan beskymmer, Maria (min lärare) var sitt vanliga nervösa jag men lyckades endå strukturera upp lektionen galant.
Det enda tråkiga nu i tvåan är att jag nästan inte har några lektioner med Anna. Hon kan inte längre förgylla mina skoltimmar utan jag måste helt enkelt skratta åt mina egna skämt.
Hem. Tiden i tunnelbanan minns jag inte, jag vaknade till liv i Rissne men försvann sen igen en bit på vägen. Nu är jag hemma för att andas lite och sen ska jag ut igen. Demo på Plattan kl 18:00 mot USA-kriget.

Tanken på att finna mig själv 30 år senare på ett dåligt kontor med tråkiga kollegor och ett ännu tråkigare liv skrämmer mig lika mycket varje gång. Jag drömmer ibland om det, inte bra drömmar såklart utan dåliga.
Jag pluggar för att jag ska ha så mycket val som möjligt i livet och för att inte finna att mitt enda alternativ är något dåligt jobb där inge som helst självförverkligande sker. Jag vill kunna bli allt jag vill och mer, men vad är det då jag vill?
Jag och pappa brukar skojja om att tillsammans låsa in oss i ett gigantiskt bibliotek under ett år så vi kan läsa allt de vill läsa och skriva det vi vill skriva. En väldigt filosofiskt (och säker lite asocial) person sa en gång: "vissa säger att man ska leva livet, men jag föredrar att läsa". Kanske inte de här orden till punkt och pricka stämmer in på mig men de får mig endå att fundera.
Min kloka och asociala vän som nu sa dessa ord måste verkligen ha funnit njutningen i att läsa en bra bok men missat, eller kanske inte ens varit med om, känslan av att uppleva något.  Känslan av att få skapa, känslan av att se och känslan av att  vara närvarande,  och trots att ens existens inte är nödvändig för hela mänskligehten så är den otroligt viktig för en själv och människorna runt omkring en.
Alla människor på jorden lever ju på ett eller annat sätt sitt liv om de inte gjorde det skulle de ju vara döda och då skulle de inte leva och... ni förstår vinkeln. Men hur många är det egentligen som upplever det, till det yttersta, med alla sina motgångar, kamper, sorger och härligheter? Man kan leva livet genom att bara vara där, som ännu en siffra över levande under 2000-talet.