inthemaking

Vi pratar ofta om att hela världen är vår. Att vi har den där vid våra fötter och sparkar den framför oss med varje steg vi tar. Jag vet inte om vi har rätt eller om vi bara inbillar oss det för att allt så lätt kan gå förlorat. Om vi då vid avgrundens kant kan säga att vi aldrig tog världen och att den därför fortfarande ligger där en armslängd bort. Att den trots omständigheter fortfarande är vår. Ibland vet jag inte om livet tillhör oss eller om vi tillhör livet. Om vi är ödets barn, utelämnade till slumpen som faktiskt till stor del skapar livet. Vi kanske bara är livets slavar, sålda till det icke förutbestämda, till det ovetande. Det är kanske våra kroppar som sparkas fram och tillbaka av vad vi tror är vårt. Det kanske är livet som i slutändan väljer att inte ta oss, trots att vi ligger så nära till hands.