han var min
Jag satt i köket idag med en kopp kaffe och läste tidningen. Dagdrömde som jag alltid gör bara för att det är en sådan skön känsla att bara låta tankarna flyga iväg. För att det är så härligt att inte leva utan att behöva dö. Att vara på semester i sitt eget huvud. I mitt huvud öppnade jag dörren och han var där, sa att han älskade mig. Och jag blev förvirrad och fumlade med läpparna och kunde inte höja blicken mot hans ansikte. Jag sa att den jag älskar inte går att finna i hans händer eller hans läppar. Att killen som jag ville ge världen till försvann bakom avspärrat område. Han var stormen som passerade. Han var våldet som upphörde. Han var sekunden man önskade skulle vara förevigt.
Kommentarer
Trackback
