inthemaking

Mina fötter skrapar inte längre mot golvet. Det drar inte längre fåror i parketten. När kroppen lyfter, lyfter allt och jag kan sväva. Ingen ser. Men jag svävar. Som om värmen solen genererar även tar sig med mig upp mot taket. Det finns ingen tid. Inga sekunder. Inget tickande. Det finns bara dagar och nätter, som rättvist byter plats bakom mina ögonlock.