-
Ung
landet bland länder
Återigen, två myggbett är det enda som finns kvar av den här dagen. Båda i ansiktet.
vad kallas det nu igen?
När luften sakta började gå ur oss och vi närmade oss jorden borde jag ha väckts av verkligheten.
Men med båda fötterna på stadig mark känner jag mig fortfarande uppe bland molnen.
Ljuset
Mina fötter skrapar inte längre mot golvet. Det drar inte längre fåror i parketten. När kroppen lyfter, lyfter allt och jag kan sväva. Ingen ser. Men jag svävar. Som om värmen solen genererar även tar sig med mig upp mot taket. Det finns ingen tid. Inga sekunder. Inget tickande. Det finns bara dagar och nätter, som rättvist byter plats bakom mina ögonlock.
en annan
Jag vet inte om det är champagnen eller det faktum att du snart kommer hem som får det att bubbla i magen.
vi sågs igen
Jag vet inte vad det förflutna säger om mig. Jag vet inte vad nuet säger om mig. Jag vet inte vad framtiden kommer viska i mitt öra. Fåglarna hörs inte ens med öppen dörr och varje ljud jag hittar på i mitt huvud låter som havet. Om nätterna fruktar jag döden och varje morgon är jag rädd över att inte vara tillräckligt levande. Jag tror jag börjar bli förälskad i kärleken. I känslan. Igen.
mama
jag har inte tappat bort naturen i min själ. jag är friare än fåglarna. jag är kär. varje dag. si sådär. jag lever efter unga regler. vild och vacker. precis som naturen format mig.
idag är alltid igår
Jag kan inte njuta av allt det underbara i nuläget: solen som tittar in genom köksfönstret, syrenerna som blommar på bordet, den vackra musiken som spelar i bakgrunden. Nu i allt varande kan jag inte sluta blicka tillbaka. Jag förföljs av dåtiden, av minnena. Precis som alla ni andra.
