inthemaking

det slutar alltid vid halv fem. bland nyvakna och redan bakfulla i stockholms tunnelbanenät vandrar jag hem. känner mig försvunnen och blickar dras till mina röda läppar. jag säger inget, dem är bara röda som om färgen genererar mer ord än rörelsen av mina läppar. jag vet inte vart jag vill komma med detta. mig själv vill jag ta långt härifrån till andra sidan av det jag nu blivit. det handlar inte om vad vi vill av livet utan om vad livet faktiskt kan ge oss. Det är obegränsat, så obegränsat, att till och med våra galnaste drömmar kan slå in.