2010
Det läskiga, och farliga, är inte att gå vilse i sig själv utan att någonstans inom sig helt tappa bort sig. Inte att fumla i mörka vrår i hjärtat utan att försvinna bakom revbenen och aldrig mer hitta ut. Förra året var jag nära att falla... att falla och falla. Aldrig landa utan bara fortsätta nedåt i högt accelererande fart. För vad som känns som månader sedan i dimmor, främmande soffor och konstiga sängar var jag aldrig rädd för döden, livet var det som skrämde mig mest. Bland pojkar jag inte förstod mig på, människor jag älskade och tjejer (tjejen) jag beundrar var jag inte rädd för att det plötsligt skulle ta slut utan för att tiden sakta skulle ta död på det.
Det. Allt.
Allt som blivit mitt på några dagar och utan min tillåtelse trängt bort allt det gamla. Och jag står fortfarande i mitten och vet inte om jag tryggt ska ta ett kliv tillbaka till allt det jag känner till eller om jag ska springa framåt med slutna ögon utan att veta hur långt vägen går. Inte veta när den tar slut.
Men livet kan inte heller handla om att hela tiden hålla koll på sig själv. Att se till att man inte tappar bort sig och försvinner. Det handlar ju om att aldrig sluta leta efter de sakerna inom oss som gör oss levande. Så 2010 när allt inte kan bli mer osäkert så är det dags att springa och inte vara rädd för att komma vilse. Jag har lärt mig så pass mycket att jag vet att fallen bara tar oss till nya dimensioner, och där en väg slutar, tar en annan vid.
Kommentarer
Trackback
