inthemaking

Jag antar att ångest inte är till för att kvävas. Den är till för att tas. Just take it. Take it. För varje gång jag försöker kväva den kommer den tillbaka. Sväljer mig hel som ett litet lam och spottar ut mig i små geggiga, blodiga bitar. Och jag skriker ALDRIG MER medan jag försöker lappa ihop mina lemmar. Lämnar hjärtat och hjärnan medvetet under sängen och väntar på att bli uppäten igen. Pappa säger det med sin röst och mamma med sin blick. Farbror är den enda som säger det rakt ut.

- Du verkar inte må bra. Som om du är ledsen hela tiden.

Den kommer när den behagar, ibland när jag inte anar det. När jag sitter i soffan och lyssnar på musik, när jag lagar mat eller när jag är påväg hem. Det börjar klia i magen och jag vill bara slå, vill att känslan ska försvinna och svär över min hjälplöshet. Ge mig något, vad som helst som lindrar. Ge mig en fet, eller sprit ge mig amfetamin om det nu hjälper. Jag känner ögonen genom dörren när jag inte vet vad jag ska ta mig till. Känner hur den laddar för att slå till. Och varje möte på den gröna fåtöljen är bara ett brus när jag kommer ut.

Som om jobbiga känslor bara förvaras i lådan "för jobbigt för att stå ut". Det här är inte ett försök att komma in bland "mest bevakade" utan endast ett andrum för att lindra dagarna. Inte för att stå ut utan för att orka med. För att fatta att livet är det heligaste på denna planet. För att känna mig normal med mina ord. För att inse att jag innerst inne fattar att jag går i cirklar. Och att jag snart inte står ut