inthemaking

Jag gick hem med väldigt mycket mat från vegomässan. Avundas dem som kan trösta sin ensamhet med mat. Jag kan inte det. Trots att mat är ljuvligt gör den ingenting för min ensamhet, eller känslan av den. Men sedan vet jag inte om det är ensamheten utan kanske snarare närheten. För mat är ju inte så jävla härligt att vara nära, om den inte ligger i munnen. Det är ju inte kärleken vi fruktar egentligen utan förmågan den har att påminna oss om hur tråkigt det är med ensamheten. Hur jävla great det är med tvåsamhet. Hur jävla mycket det suger att ligga ensam på kvällarna. Jag är ganska trött på kärleken av just det faktumet, att den påminner mig.