Det tog ett tag, men inte en evighet.
Jag vet inte varför det ibland är så svårt att få tankarna i huvudet ner på papper. Det är som om de rör sig för snabbt och är alldeles för hastiga i sitt försvinnande. De flyr så fort jag försöker lägga fingrarna om dem. Men det har också att göra med miljön. Jag har svårare än någonsin att skriva här. I mitt rum. I detta hus. I denna förort. I detta land. Jag behöver komma bort för att avsluta de saker jag påbörjat. Alla de korta texter jag hunnit greppa och skriva ner innan det återigen flutit iväg in i huvudet. Men jag har hittills klarat mig bra utan orden. Men jag vet inte om jag blundar eller kollar mellan fingrarna. Livet är förvirrande. Hjärtat plockar jag bara fram när han ligger och sover. Då för jag hans händer under mina revben, in under bröstkorgen. Jag låter min pulserande köttbit ligga i hans hand så längre han inte vet att han har den. Hjärnan och dess kapacitet skrämmer mig. Men jag lär mig mycket. Varje dag. Jag vet inte mycket om livet, det gör nog ingen, men jag vet att det är värt något. Mycket. Det är för värdefull för att tas för givet.
Kommentarer
Trackback
