inthemaking

Jag tog mina väskor och åkte till pappa ett tag. De första dagarna här är alltid ljuvliga. Lägenheter är högt uppe och är mycket ljus och det är alltid rent och prydligt när man kommer hit. Jag pratar mycket med min pappa, om saker jag annars inte pratar om. Jag slutar tänka på mig och alla svårigheter i min vardag. Pappa är så trygg och det känns skönt att känna sig liten ibland. Så pass liten att jag kan krypa upp under hans arm medan han kollar på tv. Men denna idyll vara endast i några dagar, kanske en vecka. Jag är ingen liten flicka längre så det är som gjort för att misslyckas. Inte heller är jag perfekt och vet exakt hur pappa vill ha sina saker. Jag glömmer att torka av spisen efter att jag lagat mat, glömmer att torka bort vattnet efter att jag duschat. Jag förstör allt det fina och rena, jag är inte van vid att ständigt hålla snyggt. Vi börjar bråka, jag blir trött på att allting alltid ska vara på ett speciellt sätt, det trygga blir tråkigt. Han förstår inte, jag förstår inte och våra missförstånd gör oss galna. Inte galna kanske, irriterade. Vi blir ett gammalt par och jag flyttar igen. 

Men jag kommer alltid tillbaka efter ett tag. Då när jag behöver trygghet, när jag känner mig liten. I pappas sällskap växer jag igen så att jag kan klara mig ett tag till. Innan jag återigen behöver återvända. 

Ett fel som inte går att korrigera, ett misstag som inte går att rätta till.

Jag är de avvikande dragen; den stora näsan och den breda munnen, 

Jag är den dåliga karaktären; den arroganta tonen och den dåliga gången. 

Ändå får jag kyssarna, smekningarna och de vackra orden. 

Ty i en annars så perfekt värld är inget vackrare än det onormala.

Ni pratar högt och tydligt
nästan som om ni vill att hela världen ska höra.
Att alla ska samlas runt er
så ni får vara i mitten,
och höras och synas.
Men egentligen vill ju alla inget annat
än att ni ska hålla käften,
och gå av vid nästa station.