inthemaking

är rädd för första gången på länge..

Jag vet inte vad det förflutna säger om mig. Jag vet inte vad nuet säger om mig. Jag vet inte vad framtiden kommer viska i mitt öra. Fåglarna hörs inte ens med öppen dörr och varje ljud jag hittar på i mitt huvud låter som havet. Om nätterna fruktar jag döden och varje morgon är jag rädd över att inte vara tillräckligt levande. Jag tror jag börjar bli förälskad i kärleken. I känslan. Igen.

jag har inte tappat bort naturen i min själ. jag är friare än fåglarna. jag är kär. varje dag. si sådär. jag lever efter unga regler. vild och vacker. precis som naturen format mig.

Jag kan inte njuta av allt det underbara i nuläget: solen som tittar in genom köksfönstret, syrenerna som blommar på bordet, den vackra musiken som spelar i bakgrunden. Nu i allt varande kan jag inte sluta blicka tillbaka. Jag förföljs av dåtiden, av minnena. Precis som alla ni andra.

två myggbet är det enda beviset jag har kvar av nätter jag inte kan sätta ihop. jag är för mycket av en vilsen ungdom att jag inte ens kan hålla reda på mina egna känslor. jag låter ingen lära känna mig längre, jag låter ingen gräva djupare. jag är en plats som ingen besökt, jag är en oåtkomlig destination.

jag är tillbaka i ingemansland

And eventhough the skylights shine so bright, the light cant keep me from forgetting your face.

Jag har ett behov att komma ut och bort. But I'm stuck. At the moment. Jag har funderat länge och noga över vad jag vill gör med mina dagar. Tänkt på fördelarna med framförhållning och nackdelarna med planering. Funderat, reviderat, kategoriserat mina tankar. Men det står tomt. Ett blankt A4 med de där sabla lilla strecket som blinkar och ger mig psykos. Jag vill egentligen bara att all världens lycka ska falla i mitt knä så jag kan bada i den som den där seriefigurs ankan jag inte vet namnet på gör. Bada i pengar, framgång och sexuella bedrifter. Men låt oss vara realistiska, det är tråkigt, men ibland lite nyttigt. Kontentan av allt är nog att jag inte har lust till ett skit. Man kanske inte ska hoppet på att någonting någon gång mirakulöst ska hoppa fram precis framför näsan och vara the calling in life men man kan ju testa. Ingenting är omöjligt det existerar bara bra och dåliga odds. Så jag lutar mig tillbaka och hoppas på ett sändebud från ovan. Nu med värmen kommer det lyckligtvis inte bli en 5 kilos istapp som spräcker mitt kranium.

Vi pratar ofta om att hela världen är vår. Att vi har den där vid våra fötter och sparkar den framför oss med varje steg vi tar. Jag vet inte om vi har rätt eller om vi bara inbillar oss det för att allt så lätt kan gå förlorat. Om vi då vid avgrundens kant kan säga att vi aldrig tog världen och att den därför fortfarande ligger där en armslängd bort. Att den trots omständigheter fortfarande är vår. Ibland vet jag inte om livet tillhör oss eller om vi tillhör livet. Om vi är ödets barn, utelämnade till slumpen som faktiskt till stor del skapar livet. Vi kanske bara är livets slavar, sålda till det icke förutbestämda, till det ovetande. Det är kanske våra kroppar som sparkas fram och tillbaka av vad vi tror är vårt. Det kanske är livet som i slutändan väljer att inte ta oss, trots att vi ligger så nära till hands.